Wilda Mathilda bestämde att vi behöver Ofrivilligt Barnlösas Dag
Den 17 maj 2011, skriver Wilda Mathilda i ett blogginlägg:
”Finns det ”De barnlösas dag? Om inte så borde det finnas en sån snarast. Jag tycker att det vore ett bra sätt att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet. Det är vi kämpar värda faktiskt. Finns det mors dag och fars dag så borde vi andra få flera dagar av ren tröst egentligen… Nu bestämmer jag det. Den 28: maj är det De Ofrivilligt Barnlösas Dag!!!.
Varför just den 28:e maj undrar ni kanske? Jo, för det är dagen före mors dag. Och vet ni vaaaad? I Finland firar de barnlösas dag dagen före mors dag… Kan de kan vi!!
Hissa flaggan den 28:e maj!
Wilda Mathilda, hur kom du på idén att skapa en egen dag för ofrivilligt barnlösa?
Ja, hur tänker man kring den dagen? ”Ofrivilligt” och ”Barnlös”. För mig kom det som en blixt från klar himmel när jag skrev min blogg, Wilda Mathilda. Jag och min man var barnlösa och kämpade tappert för att få barn. Så här i efterhand kan jag förstå att människor som inte har de problemen alltid säger ”åh, ni är så starka som orkar kämpa så!”. För det är otroligt mycket man går igenom när man kämpar för att få barn. Otroligt mycket. Men när man är där, mitt uppe i kampen, så handlar det inte om att vara stark. Det är en kamp som handlar om ren överlevnad. Det finns liksom inga alternativ. Eller, jo, man kan sluta att kämpa för det man helst av allt vill uppnå men då börjar en annan kamp som också är väldigt tung.
Men jag tyckte alltid att det var jobbigt att höra att jag var stark. Jag försökte bara överleva. Jag kunde inget annat.
”Bara för att synas lite extra”
Det som slog mig helt plötsligt, när jag satt och skrev ett blogginlägg, var att vi var så många som bloggade, så många som stöttade varandra och så många som mailade varandra kring dessa frågor men ingenstans fann vi ordentliga svar på våra frågor eller fick hjälp från något mer ”offentligt” håll. Och ingenstans i media talades det om hur det är att vilja ha barn men inte kunna få det. Ingenstans! Trots att ca 10-15% av befolkningen i ett land uppskattas vara ofrivilligt barnlös. Mycket märkligt, tyckte jag.
Då kom det bara. Det finns ”Mors dag” och ”Fars dag” men inget för oss som så gärna vill åtnjuta en sån dag. Så jag skrev ett blogginlägg om att jag ville ha en egen dag, en ”Ofrivilligt Barnlösas Dag”, och att den ska infalla dagen före ”Mors dag”. Bara för att synas lite extra.
Fantastisk respons
Om jag minns rätt så bad jag andra bloggare att skriva ett inlägg just på den dagen och döpa inlägget till ”Ofrivilligt Barnlösas Dag”. På så sätt skulle vi inte bara synas mer utan också hjälpa andra som kanske sökt på ”ofrivilligt barnlös” eller på ”barnlös”. På så sätt skulle vi kunna växa som enhet och stötta varandra mer och kanske få mer stöd utifrån och det verkade fungera! Fler hakade på och jag blev modigare och sökte stöd från Försäkringskassan och fick bifall och ersättning för mina äggdonationer utomlands. Det spred sig och fler sökte och fick också stöd. Jag var med i radio vilket resulterade i en anstormning av läsare till min blogg och informationen spred sig ännu fortare.
Än idag är jag så otroligt glad att jag skrev det där inlägget och att vi var många som fortsatte att skriva ett inlägg varje år på samma tema med samma rubrik. Jag tror att vi fick ut vårt meddelande; det är inte lätt att vara ofrivilligt barnlös.
Den 28 och 29 maj 2011 tackar flera bloggare henne för initiativet:
”Väldigt fint initiativ det här med ofrivilligt barnlösas dag. Tack för att du gav mej den =)”
”Nu ska jag höja min röst. =)”
”Tack för att du uppmärksammar helvetet många går igenom!”
”Jösses det här känns som att ”komma ut”
”Tack, för ditt initiativ och ditt mod, WildaMatihlda”
Man orkar inte ropa på hjälp när man kämpar
Tyvärr kommer jag inte åt min blogg längre men jag kan komma åt den och läsa den i mobilversionen när jag söker efter den på mobilen, även om den inte blir lika bra där. Många av alla bra länkar syns t.ex. inte. Men alla inlägg verkar vara kvar. Det är en märklig känsla att läsa alla inlägg igen. Jag och min man träffades ganska sent i livet och vi började vår första IVF-behandling år 2009. Vi gjorde tre försök i Sverige utan att lyckas. Då ställde vi oss i äggdonationskö i Umeå och från dem har vi fortfarande inte fått något svar. Hmm.
Vi kontaktade AVA i Åbo och hos dem gjorde vi tre äggdonationsförsök utan att lyckas. Då bytte vi till AVA i Riga och där, där lyckades vi till slut! År 2012 på vårt sjunde försök så fick vi vår fina dotter. Några år senare kämpade vi igen och om jag minns rätt tog det tre försök till så kom hennes lillebror.
Under alla försök rasade världen samman varje gång det gick åt skogen. Jag blir fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Jag har fått missfall i toaletten, råkat ut för hårdhänta gynekologer, en gynekolog som till och med pratade i mobilen mellan mina ben när jag låg på akuten och blödde och storgrät under pågående missfall. Det är faktiskt inte klokt vad jag, och många med mig, har gått igenom utöver själva faktumet att vi inte kunnat få barn. Men man orkar bara inte ropa ”hjälp” för allt som händer när man kämpar. Den orken finns bara inte. En gång fick jag riktig panikångest och det vill jag verkligen inte önska någon att få. Så fruktansvärt obehagligt är det.
Min hemliga dröm – att dagen hamnar i almanackan
Därför tycker jag att ”Ofrivilligt Barnlösas Dag” är något stort. Jag är stolt och glad över att den dagen uppmärksammas och jag köper varje år hem en stor bukett blommor och tänker på mig själv och mina ”medsystrar” därute extra mycket. Utan dem hade jag aldrig orkat och många av dem har jag fortfarande bra kontakt med. Min hemliga dröm har varit att ”vår” dag skrivs in i almanackan, vilket jag tror att den är numer, samt omnämns i radioprogrammet ”Spanarna” där programledaren Ingvar Storm brukar ta upp dagar som firas eller uppmärksammas. Jag tror inte att han nämnt den en enda gång, men jag kan ha fel. Det vore hur som helst stort för det enda jag vill är att informationen sprids. Ingen som kämpar för att få barn ska känna sig ensam. Det är väldigt, väldigt viktigt för mig. För utan allt stöd från likasinnade hade varken jag eller min man aldrig orkat.
Ofrivilligt Barnlösas Dag är med andra ord fortfarande en viktig dag för oss och vi hyllar alltid vår kamp med ett glas bubbel den dagen.
Vi kan berätta att dagen finns inskriven i almanackan. Din dröm blev verklighet, Wilda Mathilda!
Ofrivilligt Barnlösas Dag
⭐ Aktiviteter genom åren som ordnats på Ofrivilligt Barnlösas Dag