När alternativen inte känns som alternativ…
Vad vill jag få ut av att dela min version av vår historia?
Jag hoppas att någon kan känna igen sig och inte behöva känna sig ensam, så som jag gjort de senaste åren.
Jag vet att alla kämpar med sina bördor och något som kan vara ett lätt beslut för någon kan vara jättetufft för någon annan. För mig har det varit och är fortfarande jättesvårt. Det hjälper inte att jag dessutom känner otrolig skuld hur jag känner kring alternativen.
För 3.5 år sedan började vår resa att försöka skaffa barn. Jag hade fått endometrios diagnos 3 år tidigare. Då opererades en cysta på höger äggstock bort för att sedan testa olika hormonpreparat. När jag till slut hade en fungerande hormonbehandling kände jag mig redo för att bilda familj. Nu visste jag att jag kunde må okej i min endometrios med rätt behandling och jag skulle klara av livet som mamma, åtminstone de flesta dagarna när jag inte längre hade så ont.
Jag slutade med alkohol, köpte massa vitaminer och ställde om kosten för att ha de bästa förutsättningarna för kroppen. Efter ett halvår stod jag inte ut med smärtorna varje månad. Smärtsamma ägglossningar och rikliga mensblödningar. Samt inte kunna ta mina starkaste smärtstillande för att eventuellt påverka ett foster.
Det enda positiva med endometrios är att det går att söka en IVF-klink för fertilitetsutredning tidigare än vanliga 1års försök. Till vår stora chock såg mina äggstockar bra ut men mina partners spermaprov visade noll antal. Inte en enda. Vi var medvetna att det kunde vara ett fåtal/långsamma/andra defekter men hade aldrig hört någon med total avsaknad, så kallad azoospermi.
Ett år av ovisshet och smärta
Det som följer är månader av utredningar, prover och DNA-test. Ingen visste hur länge detta skulle pågå. Jag grät av smärtor men fick inte ta hormoner för ”snart” skulle vi få hjälp. Ett halvår efter första beskedet fick vi tid för PESA/TESA, d.v.s. nål för att aspirera spermier från testikel. Även detta gav resultat noll. Vi ställdes nu i kö för MicroTese, ett mer avancerat ingrepp där man skär upp testikeln/tar ut vävnad och letar med mikroskop. Åter fick vi besked att ingreppet kan ske inom kort och jag fick inte påbörja hormonbehandling. Min endometriosläkare kunde inte ge några alternativ så jag fick stå ut.
I nästan 1 år fick vi vänta med besked varje månad att ”snart är det er tur”. Mina smärtor blev olidliga och till slut började jag få näsblödningar och hosta blod. Fick tid för magnetröntgen. Det var bortom mensvärk och satt nu i hela kroppen, så pass att jag fick ta sjukdagar från jobbet.
Vi fick äntligen tid
Till slut fick vi äntligen tid för MicroTese och inför den påbörja äggstimulering för att få ut ägg. Ifall de hittar spermier är det bättre att använda dessa på färska ägg.
På söndagen innan landade 2 nyckelpigor på min mage. De betyder tur och vi båda hoppades och trodde verkligen att nu var det vår tur. Nu skulle allt lidande vara slut. På tisdagen skedde ingreppet och samma eftermiddag fick vi besked att det inte fanns några spermier. All vävnad var ”helt söndertrasad”. På onsdagen åkte vi in för ägguttag. Den vidrigaste smärtan jag upplevt och allt blev svart. De fick ut 20 ägg (16 som klarade sig till frys) men inget spelade någon roll och allt kändes bara värdelöst.
På fredagen samma vecka ringde min läkare om svar från röntgen, endometriosen hade spridit sig till lever och diafragma.
– Vill ni gå vidare med spermadonation?
Vi båda var osäkra men det kändes bra att ställa sig i kö så kunde vi fundera.
Fler frågor än svar
Jag blev mer och mer osäker.
Hur skulle jag klara av allt när smärtorna tagit över mitt liv? Hur skulle jag klara att gå vidare med donation och riskera att få missfall? Hur många missfall skulle jag orka? Hur skulle jag orka höra på alla som skulle fråga vem barnet liknar mest? Det skulle inte vara min partner längre, utan någon okänd. Hur skulle anknytningen till övriga familjen bli? Vad händer om min partner går bort, hur blir relationen med hans familj? Skulle mitt barn ha samma rättighet som kusinerna till släktgården som gått i arv flera generationer?
Hur skulle jag förklara för barnet att hen skulle växa upp med flera okända syskon? Att rättigheter för donatorbarn/DCP (donor concieved person) inte är tillräckliga? Det saknas nationellt register, finns ingen sjukdomshistorik (en dontor har ingen skyldighet att rapportera sjukdomar som framkommer efter donation, tex hjärtfel), de utför inte heller någon kontroll i brottsregistret (vilket jag anser problematiskt ifall någon är dömd för ex. pedofili).
Vad händer om barnet blir sjukt? Kommer jag skuldbelägga donatorn? Kommer jag kunna älska ett donatorbarn lika mycket som ett biologiskt?
Alla dessa rädslor
Min partner är barnkär och är idag en pappa utan barn. Han vill gå vidare med donator.
Men jag sitter med alla dessa rädslor och känner att jag inte vill ha barn under dessa förutsättningar. Jag känner enorm skuld att jag känner som jag gör. Jag upplever att de flesta kvinnor skulle göra vad som helst för ett få ett barn och att det ofta är mannen (i heterorelationer) som tvekar. Är jag en dålig kvinna som känner så här? Förtjänar jag ens att bli mamma när jag går med alla dessa rädslor och tankar?
”En barnlängtande själ”
PS. Jag hoppas inte jag har förolämpat eller sårat någon med min text. Det är mina farhågor och jag dömer ingen som väljer donation. Jag dömer snarare mig själv.