När livet ger och tar på samma gång

Det tog lång tid innan jag blev gravid. Min kropp hade alltid gått sin egen väg styrd av hormoner som inte följde någon rytm.

Som 18-åring fick jag veta att jag hade en godartad tumör i hypofysen som påverkade mina hormoner och kom att forma hela min väg mot att bli mamma. Medicinerna blev en följeslagare, likaså drömmen om att en dag få hålla ett barn i famnen.

När jag och min man hade varit tillsammans i fyra år hade vi aldrig skyddat oss. Tvärtom. Vi levde med en stilla förhoppning att om det händer, då är det meningen. Och så en dag kom han, Alexis. Vår lilla pojke. Vårt första. Vårt efterlängtade mirakel.

Men livet kan vara både underbart och orättvist i samma andetag

Alexis föddes med ett allvarligt hjärtfel, HLHS. Ett hjärta som kämpade, men inte orkade slå. Knappt ett dygn efter att han kom till världen tog han sitt sista andetag och vi fick lämna BB och sjukhuset med en tom bilbarnstol.

Med tomma armar men ett hjärta fyllt av så mycket kärlek och längtan. Han var vårt mirakel, och ändå togs han ifrån oss. En ren, brutal otur. Inget ärftligt. Bara hjärtskärande orättvisa. Helt förkrossade vandrade vi vidare i livet, utan kompass. Men det var tur att vi hade varandra.

Vägen vidare blev ett landskap av sorg, tystnad och en längtan som gjorde ont i varje andetag. En vilja att få bli mamma till ett levande barn. En vilja att få uppleva det jag blivit berövad.

När vi försökte igen kom oron som en skugga. Varje månad av hopp följdes av besvikelse. Till slut sökte vi hjälp på en fertilitetsklinik, redo att ta nästa steg. Men precis innan vi hann påbörja behandlingen hände det, ett plus på stickan. Som om livet sa: ”Den här gången får ni en chans.” Graviditeten kantades av ångest och rädsla. Det var svårt att våga tro och glädjas fullt ut, för jag visste hur det kunde sluta.

Bar med sig ljuset tillbaka

---

⭐ Fler berättelser – Julkalender 2025

⭐ Leah har podden ”Sorgsnack” där jag var gäst i avsnitt 62