Från gravidkamp till familjeliv

Text: Anna Demert
Foto: Privata/Pixabay

Ett lyckligt familjeliv, vem drömmer inte om det. Och för många så innefattar det barn för att göra tillvaron komplett. Men det är också många som har fått uppleva missfall. Inte bara en gång. Så börjar gravidkampen. Kanske blir det ett biologiskt barn. Kanske valet faller på adoption. Eller kanske man omprioriterar och väljer att bli ett familjehem istället.  

Missfall är graviditeters vanligaste komplikation. 25 procent av fertila kvinnor drabbas någon gång av missfall, fem procent får två missfall i rad och cirka två procent av världens kvinnor får tre eller fler. Att orka komma tillbaka gång efter gång och börja drömma om en ny graviditet och ett barn igen, tär på både psyke och relationer.

Det finns studier i världen som menar att stress, alkohol, för mycket kaffe, rökning, övervikt kan påverka graviditeten. Andra studier menar på att man inte kan ta det som exakt fakta. Vad man vet är att ålder spelar roll och är man över 40 år så är missfallsrisken minst 50 procent.

Någon har kallat missfall för ”den tysta sorgen”. Drömmarna och planerna inför framtiden som bara raseras och byter ut förhoppningar mot ren och skär förtvivlan. En tröst kan vara att man inte är ensam att drabbas. Och att flera av våra kändisar har gått ut med att de har fått missfall gör att stigmat minskar – Charlotte Perrelli som gick igenom tio missed abortions innan hon blev gravid med sitt fjärde barn, Carolina Gynning som efter nära två års kamp att bli gravid fick ett missfall, Måns Zelmerlöws hustru Ciara som visade hur lyckan om att familjen skulle få tillökning för att två veckor senare bytas ut mot en helt annan verklighet där missfall var ett faktum. Gravidkampen.

Missfallssstudie med 400 par/kvinnor

Det fina i kråksången är att vi människor alltid är överlevare. Vi kämpar vidare. Börjar om. Vi tar nya tag. Vi tar andra vägar om det krävs – ivf, adoption, familjehem. Villhabarn.se har tidigare skrivit om Lennart Blomqvist, överläkare på kvinnokliniken på Södra Älvsborgs Sjukhus, SÄS, i Borås, som har forskat och disputerat i ämnet upprepade oförklarade missfall. 400 par/kvinnor runt om i Sverige ingick i en studie, där alla uppfyllde kraven för deltagande som var att man som kvinna inte fyllt 40 år vid start och att man genomgått minst tre tidiga missfall i följd.

När man hade genomgått en utredning som uppfyllde grundkriterierna stod kvinnorna till förfogande för studien. Och för att randomiseras och ingå i studien skulle kvinnorna vara sex, sju veckor in i nästa graviditet. Rätt planering, stöd under graviditeten, plan över förutbestämda kontinuerliga kontroller, kontinuerlig kontakt med sin läkare, planerad uppföljning var något som Lennart Blomqvist såg som viktiga faktorer i sin studie – det psykologiska stödet. Idag är det flera kliniker i Sverige som arbetar efter den så kallade LB-modellen.

---

Hanna – “Vi fick ett barn genom studien”

Vad hände efter överläkare Lennart Blomqvists utredning? Ingick du i missfallsstudien?

Ja, jag ingick i hans studie 2009, när jag var 29 år. Innan studien hade jag haft fyra missfall.

Har ni genomgått IVF/assisterad befruktning före, under eller efter Lennarts missfallsutredning?

Nej, jag stod i kö för IVF men behövde aldrig börja på grund av att barn nummer två kom på naturlig väg.

Och vad har hänt sedan dess?

Vi fick ett barn genom studien. Även efter studien fick vi också hjälp av Lennart för vårt nästa barn. Men mellan varje barn som vi har fått har jag fått flera missfall. Jag har väldigt lätt att bli gravid, men sedan vill embryot inte fortsätta utvecklas efter vecka sju, åtta. Flera gånger har vi sett hur hjärtat slår på ultraljud alldeles i början av graviditeten, för att vid nästa kontroll ha slutat slå. Jag har fått extra kontroller ungefär varannan vecka med ultraljud för att lugna mig, vilket ingår i Lennarts metod. Det tror jag har hjälpt mig. När det då ser bra ut så kan man slappna av tills nästa kontroll istället för att vänta ända till vecka 18 och rutinultraljudet.

Hur har din/er psykiska hälsa varit “längs vägen”?

Det har varit väldigt jobbigt med alla missfall med känslor av ”varför händer det här mig”. Som när man är på sjukhuset och ska få hjälp med ett dött foster och man ser andra i väntrummet med stora magar. Det tar lång tid att återhämta sig efter varje missfall, även efter att man fått ett barn. Alla ledsamma känslor som funnits med i så många år försvinner inte så snabbt, även om man på ett annat plan är överlycklig att det äntligen blivit ett barn.

Vad skulle du/ni säga har varit det bästa och jobbigaste med utredningen och/eller studien?

För mig, eller för oss, har det betytt jättemycket. Det bästa är att man blir tagen på allvar, att de problem man har ses som allvarliga problem och att man får hjälp med det. Annars, i vården, är det mer en klapp på huvudet och “det ordnar sig nog ska du se” när hela ens värld har rämnat för att man har förlorat något man ser som sitt barn för tredje gången.

Flera arbetar idag efter Lennarts LB-modell – hur ser du på det?

Jättebra! När jag fick mitt tredje barn hade de börjat använda modellen på sjukhuset jag tillhör. Det hjälper oerhört att man inte själv behöver vara den som förklarar hur det ska gå till för personalen för att de inte har hört talas om Lennart och hans forskning.

Hur ser livet ut idag?

Det har till och med blivit bättre än jag vågade hoppas på för tio år sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle få så många som tre barn. 

Hur skulle du vilja peppa andra som längtar efter att bli gravida och som fått ett eller flera missfall?

Jag skulle vilja säga: Det är inget fel på dig, du har inte orsakat det här, det finns inget som du ätit eller druckit som kan ha orsakat missfallet, lyssna inte på när folk säger saker som att “det kanske inte var menat att det barnet skulle leva för att det var fel på det”, eftersom i så fall skulle vi inte behandla någon sjukdom i vårt samhälle över huvud taget eftersom det mest naturliga är att folk dör. Och orkar du bara hålla ut så kommer barnet till slut.

Det kanske blir fem missfall eller kanske till och med tio men till slut blir det ett barn och då är kampen värt det. Och jag vill tipsa de som kämpar om att inte bara fokusera på att få ett barn på naturlig väg, jag tror på att ställa sig i kö till ivf och adoption parallellt. Det är lika bra vägar till ett barn. Vänta inte med att göra det. För mig och för många andra kan det också minska stressen. Framför allt, det finns inte bara ett sätt att få barn på.

---

Cecilia – “att få byta ut min ”missfallspärm” mot en ”adoptionspärm” var oerhört skönt”

Vad hände efter överläkare Lennart Blomqvists utredning? Ingick du i missfallsstudien?

När jag fick kontakt med Lennart hade jag haft minst tio missfall och totalt är det väl femton stycken. Jag utreddes och var redo att ingå i studien men fick alltid tidiga missfall.

Har ni genomgått IVF/assisterad befruktning före, under eller efter Lennarts missfallsutredning?

När vi inte kunde ingå i studien på grund av tidiga missfall, och vi inte längre hade kontakt med Lennart, så genomgick vi ett ivf-försök på Carlanderska i Göteborg. Försöket lyckades och vi kunde se ett litet embryo med hjärta omkring vecka nio men sedan blev det återigen missfall.

Och vad har hänt sedan dess?

Innan utredningen så hade vi fått vårt biologiska barn Johan 2006. Det gick lätt att bli gravid och den graviditeten var problemfri. Sedan blev det komplikationer vid förlossningen som gjorde att jag blev förlöst med akut snitt. Jag har hela tiden haft lätt att bli gravid och det var egentligen inte förrän vi bestämde oss för att inte försöka eller använda preventivmedel som missfallen upphörde. Men efter missfallen innan studien så valde vi att adoptera Oskar från Ryssland istället.
När det gäller adoptionen så bestämde vi oss under en solsemester då vi var rätt utslitna psykiskt. Att drabbas av sekundär barnlöshet gör att man älskar, uppskattar och njuter av sitt barn på ett starkt närvarande sätt. Sedan, att få byta ut min ”missfallspärm” mot en ”adoptionspärm” var oerhört skönt.
Men att genomgå en adoptionsprocess är en evinnerlig tid av väntan och utlämnande.

Piloter för adoption i Ryssland

Vi postade adoptionspappren i maj 2009 och i december 2010 började socialförvaltningens utredning för oss som blivande adoptivfamilj. Det var obligatoriskt att gå en utbildning för blivande adoptionsföräldrar. Sedan dröjde det inte länge efter att vår första en kilo tunga dokumentation landat i Ryssland innan vi erbjöds att vara piloter för adoption i Ryssland som adoptionsbyrån startade upp. Allt skedde i händerna på Ryssland och det vi blev ombedda att göra, medvetna om att vi skulle kunna bli nekade barnet i sista stund. Det var hemska förhör under domstolsförhandlingarna och långa väntetider utan att få klarhet i processen.

Det fanns också en risk att vårt barn hade fötts med FAS-skador (alkoholskador), vilket skapade oro. Psykologintyg, läkarintyg, ekonomiska redogörelser, intyg om arbete. Det var mycket dokumentation och förberedelser och det var en lång, tuff väntan, Vi fick ett telefonsamtal om vår pojke efter några månader. Jämför man med den vanliga väntetiden kan den vara upp till fem år så vi var såklart jättelyckliga.
Vi fick träffa Oskar på första resan, i några timmar. Tillbaka i Sverige fick vi, under fyra månader, förbereda ännu mer dokument inför andra resan som innehöll en psykiskt pressande domstolsförhandling där vi blev Oskars föräldrar på riktigt. Vi fick träffa honom ett par gånger innan hemfärd igen för att vänta på att domen skulle vinna laga kraft efter 30 dagar. Att äntligen få möta upp honom i en hotellkorridor den tredje resan 2012 är en obeskrivlig känsla. Sån lycka. Då var allt det jobbiga och psykiskt pressande värt det.

Hur har din/er psykiska hälsa varit “längs vägen”?

Det har varit tuffa perioder. Hela tiden olika och nya saker att bearbeta och förhålla sig till. Som ung och ny familj hade jag en bild av hur allting skulle bli, hur många barn vi skulle ha och hur gammal Johan skulle vara när han blev storebror. Samtidigt ser man sina vänner få barn och andra familjer skaffa nya familjemedlemmar utan problem. Man får lära sig att hantera sin avundsjuka och se det man har med andra ögon.
I och med att ingen kunde ge något svar på vad som var fel, trots mängd olika undersökningar och läkarbesök hos olika diverse personer, började jag själv söka svar. Jag hittade forum på nätet och tips om experter i andra länder. Jag fick kontakt med andra läkare, tog blodförtunnande en period och åt även kortison. 
En av de jobbigaste sakerna var nog ändå kommentarer som antydde att missfallen berodde på att jag tänkte för mycket på det. Alla ”kloka” råd och andras berättelser om folk som ställt sig i adoptionskö och sedan blivit gravida. Bara för att de då ”slappnade av”. En bekant berättade att hon visste en kvinna som haft liknande missfall, men som lyckats behålla sitt barn tack vare att hon låg still i en säng i nio månader. Var och en är salig på sin tro men alla vill inte höra allt från alla håll och kanter.

Vad skulle du/ni säga har varit det bästa och jobbigaste med utredningen och/eller studien?

Det var synd att jag inte fick möjlighet att prova blodförtunnande. Mina missfall var för tidiga så vi hann inte göra ultraljud för att starta upp studien. Men under vår långa resa mot barn nummer två så hade vi kontakt med Lennart under en period och det jag minns mest var lättnaden att det faktiskt fanns någon som förstod och som brydde sig om missfallen. I Sverige är det jättesvårt att få respons från läkare eftersom man hela tiden får höra att det inte finns någon forskning. Att Lennart brydde sig och lade ner så mycket tid på att finnas till hands.

Flera arbetar idag efter Lennarts LB-modell – hur ser du på det?

Alla som kan ta dessa kvinnor på allvar behövs. Det behövs så mycket stöd till dessa par som går igenom så mycket jobbigt.

Hur ser livet ut idag?

Efter en lång gravid- och adoptionsresa så är livet bra.

Hur skulle du vilja peppa andra som längtar efter att bli gravida och som fått ett eller flera missfall?

Det är extremt tufft att gå igenom upprepade missfall och ofrivillig barnlöshet. Mitt tips är att tillåta dig att ha dåliga dagar och att sörja. Försök att fortsätta göra saker som får dig att må bra och omge dig med människor som ger dig energi och trygghet. Försök att inte suga åt dig allt som andra säger och kommenterar, folk som inte alltid förstår eller tänker efter.

---

Maria – “Jag tror verkligen på LB-modellen”

Vad hände efter överläkare Lennart Blomqvists utredning? Ingick du i missfallsstudien?

Jag gick in i studien 2010 när jag var 31 år. Innan studien hade jag fått tre missfall.

Har ni genomgått IVF/assisterad befruktning före, under eller efter Lennarts missfallsutredning?

Nej.

Och vad har hänt sedan dess?

Det var efter att jag blev gravid igen efter tredje missfallet som jag kom i kontakt med Lennart. Jag fick en förfrågan om att få vara med i hans studie. Då var jag i vecka sex med vårt mellersta barn. Jag och min man fick komma på regelbundna besök hos Lennart, parallellt med vanliga MVC-besök. Vi kände oss mycket trygga med att Lennart hade hand om oss. 

Hur har din/er psykiska hälsa varit ”längs vägen”?

Den psykiska hälsan före studien var inte på topp då våran barnlängtan var stor. Missfallen innan tog hårt på oss. Därför kändes det extra tryggt att ha Lennart “nära”. Vi fick höra av oss när som helst till honom, vilket gjorde oss lugna och trygga.

Vad skulle du/ni säga har varit det bästa och jobbigaste med utredningen och/eller studien?

Det bästa med studien var att vi regelbundet fick komma på undersökningar och “se” våran bebis. Jobbigaste var den ständiga oron att förlora bebisen. Men efter nio månader kom våran efterlängtade Lucas. 

Flera arbetar idag efter Lennarts LB-modell – hur ser du på det?

Jag tror verkligen på LB-modellen. För i slutänden handlar det egentligen om att man ska känna sig trygg i graviditeten, trygg med vården och att få känna sig omhändertagen.  

Hur ser livet ut idag?

Lucas har hunnit bli nio år. Han fyller tio år till sommaren. Han älskar alla slags aktiviteter och han är en omtänksam liten kille som vill allas bästa. Efter studien så har Lucas också blivit storebror till Hampus. 

Hur skulle du vilja peppa andra som längtar efter att bli gravida och som fått ett eller flera missfall?

Att aldrig ge upp! Det finns hjälp att få. Och att inte stressa. En dag sitter ni där med eran bebis, vare sig det är ett biologiskt barn eller inte. Alla barn är en välsignelse.

---

Malin – “Om fler kan få samma stöttning är det bara positivt”

Vad hände efter överläkare Lennart Blomqvists utredning? Ingick du i missfallsstudien?

Ja, jag var 26 år när jag gick med i studien. Innan studien hade jag fått tre missfall.

Har ni genomgått IVF/assisterad befruktning före, under eller efter Lennarts missfallsutredning?

Nej.

Och vad har hänt sedan dess?

Vi var gravida med Moa när vi gick med i studien. Idag har hon hunnit bli fyra år. Efter Moa har vi inte försökt att bli gravida igen och jag har heller inte fått några fler missfall.

Hur har din/er psykiska hälsa varit ”längs vägen”?

Jag tycker ändå att den har varit bra, även om det känns tufft och kämpigt ibland.

Vad skulle du/ni säga har varit det bästa och jobbigaste med utredningen och/eller studien?

Det bästa var att Lennart hela tiden peppade oss. Jobbigast var nog rädslan för ett nytt missfall så det kändes bra att ha Lennart som stöd och jag tror att mycket av det psykiska släppte när man fick ”tabletterna” jag skulle ta i studien.

Flera arbetar idag efter Lennarts LB-modell – hur ser du på det?

Jag vet inte hur andra jobbar med LB-modellen men under den tiden vi var med i studien så gjorde han det väldigt bra. Om fler kan få samma stöttning är det bara positivt.

Hur ser livet ut idag?

Livet är bra. Vi är glada över våran familj. Och vi är evigt tacksamma för att vi hittade Lennart!

Hur skulle du vilja peppa andra som längtar efter att bli gravida och som fått ett eller flera missfall?

Ge aldrig upp. Och har man en ”Lennart” vid sin sida så blir det lättare att inte göra det.

---

Maria – “Det borde forskas ännu mer…”

Vad hände efter överläkare Lennart Blomqvists utredning? Ingick du i missfallsstudien?

När jag utreddes och gick med i studien var jag 37 år. Innan studien hade jag upplevt fyra missfall.

Har ni genomgått IVF/assisterad befruktning före, under eller efter Lennarts missfallsutredning?

Nej.

Och vad har hänt sedan dess?

Vi blev gravida och fick då möjligheten att ha kontakt med Lennart. Men det blev ytterligare ett missfall. Utöver våra två biologiska barn, som Johan har sedan tidigare äktenskap och som idag är vuxna, så har vi två stycken familjehemsplacerade barn som är vårdnadsöverflyttade till oss.

Hur har din/er psykiska hälsa varit ”längs vägen”?

Psykisk hälsa och psykisk ohälsa låter lite väl negativt även om det har varit en tuff resa. Först att få ytterligare ett missfall efter alla drömmar med vad en graviditet innebär. Och sedan en tuff period när det gäller våra två familjehemsplacerade barn eftersom vi har fått ordna med mycket själva, gentemot både biologiska föräldrar och socialtjänst. Det har varit jobbigt, samtidigt som man har haft två små barn och ta hand om. Det har varit många sjukhusbesök med barnen och det har ju visat sig vara diagnoser av olika slag.

Vad skulle du/ni säga har varit det bästa och jobbigaste med utredningen och/eller studien?

Det är kämpigt att genomgå missfall. Det jobbigaste är väl att gå igenom allting som man redan har upplevt tidigare ytterligare en gång. Men det var skönt att få extra stöd från Lennart, plus att det är skönt att veta att man inte är ensam om problemet. Någonstans har det också blivit våran styrka, vilket har gjort att vi istället har valt att hjälpa andra barn som är i enormt behov av hjälp och stöd. Det känns väldigt fint, viktigt och bra.

Flera arbetar idag efter Lennarts LB-modell – hur ser du på det?

Det är bra att det forskas på ämnet. Det borde forskas ännu mer eftersom det är många som har samma problem som vi har, och det är svårt att få rätt hjälp när man verkligen behöver det.

Hur ser livet ut idag?

Idag har vi helsyskonen Billy och Thor som är vårdnadsöverflyttade till oss och som har bott hos oss sedan de var fyra månader respektive fyra timmar gamla. Idag har vi fått våran familj som vi önskat hela tiden fast det inte blivit på ett ”vanligt sätt” men vi är otroligt glada och tacksamma för att det är som det är nu.

Hur skulle du vilja peppa andra som längtar efter att bli gravida och som fått ett eller flera missfall?

Att kämpa på även om det är jobbigt. Och man kan finna glädje i att hjälpa barn som är i behov av hjälp, trygghet och kärlek. När vi blev familjehem så var det naturligtvis mycket runt omkring, men barnen gav oss så otroligt mycket och vi har en fantastisk kärlek mellan oss, starka band. Det har gjort att jag inte har känt någon sorg över att själv inte har kunnat blivit biologisk mamma. Jag mår väldigt bra idag och att få hjälpa dessa barn ger oss också otroligt mycket styrka och värme.

---

⭐ Länk till Intervjun med Lennart Blomqvist, specialistläkare inom gynekologi och obstretik och överläkare på Södra Älvsborgs Sjukhus, SÄS, i Borås, publicerad november 2020